Marias blogg

Härom dagen gjorde jag något så otroligt klantigt att jag egentligen inte alls borde skriva om det här och låta er alla veta hur snurrig jag är.

Det började med att jag vid halv elvatiden på kvällen tvingade Xiaogang att följa med mig ner i de läskiga källarkatakomberna för att leta upp lite adventssaker. På vägen dit tänkte jag att vi kunde slänga lite saker i soprummet på första våning. Sagt och gjort. Vi tog hissen ner och jag låste soprummet med den magnetiska blipp-blipp-brickan som fungerar som huvudnyckel här i huset. Vi slängde lite skräp i de olika avfallsluckorna som leder ner i avgrunden. När vi var färdiga skulle vi åka ner till källarplan. För att komma dit behöver man blipp-blipp-brickan men jag kunde inte hitta den. Efter en stunds frenetiskt letande insåg jag att jag måste ha råkat kasta ner den tillsammans med soporna på något sätt.

Vad skulle vi göra nu? Lägenhetsnyckeln satt på nyckelknippan så vi kunde inte komma in i lägenheten. Att fixa en ny nyckel kostar dessutom tusentals kronor har de sagt på SGS. Xiaogang var, med rätta, ganska irriterad. Jag kom att tänka på att jag har ett par kompisar som bor på en annan våning i vårt hus. Kanske har de hade en nyckel till bilgaraget så att man kan komma åt soprummet och gräva bland soporna...

Jag knackade på hos Helena och Martin som öppnade. Med tanke på den sena timmen var de just i färd med att gå och lägga sig men Martin ställde i alla fall upp och följde med ner och öppnade soprummet. Jag tänkte att kanske har nycklarna hamnat där på något sätt. Men inga nycklar stod att finna där.

Martin hade inte några nycklar till bilgaraget med kunde komma in till cykelgaraget. Vi gick dit och funderade på hur vi skulle komma åt soprummet. Det verkade inte så enkelt. Två meter över marken fanns dock ett hål i stängselnätet som ledde in till bilgaraget varifrån man kanske skulle kunna komma åt soprummet. Martin stod just i begrepp att försöka klättra in då vi får syn på en securitasbil. -De har kanske en huvudnyckel till fastigheten tänkte vi. Jag gick fram till bilen som stod med neddragna rutor. Javisst kan jag öppna åt er sa vakten glatt.

När Securitasvakten hade tagit fram sin stora nyckelknippa och just skulle öppna bilgaragedörren märker jag det. Jag har nycklarna i bakfickan, där hade jag inte letat. Jag ville bara dö just då, eller åtminstone sjunka genom jorden.