Jag håller på att läsa en bok av Owe Wikström som heter Långsamhetens lov. Jag kom över den hyfsat billigt på Reningsborgs second hand strax innan jul. Åh, va bra, tänkte jag och såg framför mig hur lugn och harmonisk jag skulle vara då jag efter några sköna och givande timmar av läsning lagt boken åt sidan. Så är inte riktigt fallet. Istället blir jag mer irriterad ju mer jag läser.
Härlig långsamhet beskrivs målande där man sitter nedsjunken med goda koppar kaffe i sköna fåtöljer i hotellobbier, vandrar i sakta mak genom sömniga sydeuropeiska städer. Har man svängarna om NY kan man "gå in genom de förgyllda svängdörrarna vid Trump Tower och ta rulltrapporna ner till ett glänsande café några våningar ner. Stenmaterialet i väggarna är av mörkröd marmor. På den jättelika fondens yta rinner vattnet i strömmar nedför den belysta innerfasaden".
Jag undrar lite hur man lever ett långsamhetens liv om man är en stressad, fattig student. Eller ännu svårare om man är småbarnsförälder. Ju mer jag läser Wikströms bok ju mer tycker jag att det låter som att den lyxiga långsamhet han beskriver verkar vara få förunnad. Tanken är väl egentligen att jag som läsare ska få någon inre bild av en skön plats att ta det lugnt på men jag blir bara frustrerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar